nu har jag tänkt komma igång med det jag trodde var det första jag skulle göra när jag kom hem från BB, min förlossningsberättelse.

lördagen den 29:e mars kl 08.30 åker jag till falu lasarett för att lämna kissprov som jag samlat ett HELT dygn samt att jag ska få ta blodtryck.
urinprovet visade +3 med protein och mitt blodtryck var högt trots mediciner, havandeskapsförgiftningen var ett faktum sedan länge men jag mådde alldeles för bra för att dom skulle bli oroliga.
jag blir iallafall inlagd där.

dom vill bevaka mig ett dygn för fler urinprover, blodprover och annat trams som jag inte har en aning om vad dom pratar om.

kl 12.15 får jag min första dos av Cytotec.
(och nu kommer vi till den lilla detaljen; folk har varnat mig i både min närhet och på alla jävla forum att detta används vid abort, men jag kan berätta för er som inte vet hur miniiiiiiiimal dos man får av detta och vilken ENORM dos som används vid en abort.)
två timmar senare får jag nästa dos, ingenting händer, inga sammandragningar ingenting.
2 timmar senare får jag ännu en dos och två timmar senare igen.
när det sedan är dags för min femte dos så "hinner" dom inte ge mig den.

klockan är ca 20.30 och jag ligger inne på mitt rum och kikar på mitt absoluta favoritprogram ; smartare än en femteklassare när jag plötsligt hör en fingerknäppning(har läst att det knäpper till när vattnet går)
eftersom jag var kissnödig gick jag upp för att gå på toa och känner hur det börjar rinna .."nää nu har jag kissat på mig" var min första tanke.
gick på toa, kissade och böt kläder men det fortsatte rinna. tänkte att jag var väl mer kissnödig..sen slutar det och efter 10 sekunder forsar det igen.
"åhfan, mitt vatten har gick just".
jag ringer på en sköterska och berättar vad som hänt och hon utbrister; NEMEN GRATTIS, då kommer bebisen snart.
medans hon städar badrummet så ligger jag i sängen och ringer kim, berättar att mitt vatten har gått och att han får komma hit med BB-väskan.
5 minuter efter att mitt vatten går börjar mina värkar, sakta men säkert. vissa värkar är så intensiva att jag andas ordentligt genom dom.
kim dyker upp på lasarettet

kl 22.30 är jag öppen 2cm och ännu rinner det fostervatten.
23.00 får jag varma kuddar i svanken för att lindra smärtan, jag älskar värme när jag har ont någonstans.

Söndagen den 30/3 kl 00.30 har jag oerhördt smärtsamma värkar och dom tillkallar en doktor som får lägga tidig epidural..
men ni ska veta att läkare är GANSKA SÅ JÄVLA UPPTAGNA på helger så det dröjer
ända till kl 02.40 innan jag får någon smärtlindring och vid det här tillfället har jag så pass ont att jag knappt är kontaktbar och när jag väl är det så går min energi åt till att
hålla humöret uppe samt positiv inställning.
när hon ska lägga epidural har jag ont och är så himla trött i kroppen,
inte nog med att hon sticker fel ett par gånger och jag blir fruktansvärt förbannad på henne att jag tänker "jag ska tamefan klappa till dig din f*tta när jag vänder mig om"
tur för henne att EDA:n kickar igång direkt, smärtan försvinner och jag blir lugn och glad.

efter att EDA:n är lagd blir jag så oerhört avslappnad att jag somnar och det är en utav dom bästa stunderna jag har sovit i hela mitt liv.
tidigt på morgonen blir jag kopplad med värkstimulerande medel, för det händer liksom ingenting med varken mig eller bebisen (Jin mår för övrigt toppen i magen)

 

 

 

kl.13.00 är jag öppen 5cm. jag jublar lite varje gång dom nämner att det har hänt lite saker med mig, att det är på G.

15.00 har jag fortfarande värkar med 10 minuters mellanrum som jag haft sedan vattnet gått, ingenting mer verkar hända med mig. så min dos med värkstimulerandedropp ska ökas med 20ml varje halvtimme.
jag testar alla möjliga ställningar , sitta , ligga ,gå , stå osv. för att kolla vilket som jag får värkarna mest under kontroll.
jag hittade tillslut den bästa ställningen, sitta på toaletten, benen brett i sär och bara ANDAS HÖGT OCH DJUPT.

17.00 - öppen 7cm YEEEEEEEEY nu är vi nära tänker jag. kom igen nu unge. nu kör vi!
jag börjar här känna enorma tryck nedåt varje gång jag får en värk och jag tänker "nu jävlar är det nära, nu har vi nog en bebis snart"
4 värkar på 10 minuter, nu måste den här sista spurten gå fort va? pfft.. tacka fan för att man inte vet i förväg hur länge en förlossning ska/kan pågå ;)

 

 

 

 

här någonstans pushar barnmorskan för att jag ska testa lustgas, vilket jag sa innan att jag ABSOLUT INTE vill ha.
men jag ger mig till slut och tänker att någonting måste jag testa för det börjar bli ohållbart.
och jag andas in lustgas och värker kommer..jag skriker rätt ut av smärta för att det gör så fruktansvärt jävla ont..det konstiga är att ÄN IDAG kommer jag ihåg just den värken, för det gjorde ont ända ner i tårna.
fruktansvärd smärta.
lustgasen fick mig att känna betydligt mer än innan och jag skrek till henne att jag absolut inte inte inte tänker andas in någon sån där skit igen.
hon lugnar ner mig och säger "men nu vet du iallafall att det inte är någonting för dig, för tänk om det varit tvärt om".
"jaja.." vet jag att jag muttrar


sen består allting av långa minutrar, utdragna sekunder känns det som och det känns som om timmarna aldrig går framåt.

kl 21.00 byter dom barnmorska , Angelica heter denna och våra vänner Sami och LisaMarie hade henne när Samuel föddes så jag blev överlycklig när hon klev in genom rummet.
henne hade jag hört så oerhört bra grejer om och hon var ett enormt bra stöd redan när hon satte sin fot i rummet (var verkligen inte missnöjd med dom andra innan)

21.20 - Öppen 10CM! catchiiiiiiiiiiing, nu blir det bebis och fyfan vad bebis det ska bli.
värkstimulerande höjs till 180ml/h . men jin ligger fortfarande jättehögt upp.

Måndagen den 31/3
00.27 fortfarande värkar 4-st/10min. och jag har fått feber sedan någon timme tillbaka.
dom höjer V-stimulerande till 200ml/h och här vet jag att jag tar min barnmorska i hand och ber för mitt liv..
jag kommer ihåg att jag tittar henne rakt i ögonen och säger "snälla, jag orkar inte mer.."
00.30 kommer mina blodprover tillbaka och jag börjar utveckla någon slags infektion i kroppen, dom tar bort värkstimulerande droppet och säger att det kommer bli snitt.
inombords jublar jag, högt och länge. både p.ga att jag snart ska få se min älskade bebis samt att värkarna avtar dramatiskt utan droppet.

Kim går in på toaletten och byter om till operationskläder, jag ligger i en säng ,redo för att få åka ner till operationssalen.

01.56 är vi inne i salen, massa människor presenterar sig men jag orkar verkligen inte bry mig om vilka som är där, en massa fruntimmer kommer jag ihåg och EN man (vad jag kommer ihåg)
det är precis som på filmer/serier. ett grönt skynke sätts upp så att man inte ska kunna se. folk överallt som pratar i läkartermer.
kim sitter bredvid mig, jag tror han höll mig i handen.. han pratade med mig hela tiden iallafall.
sen hör man meningen jag AVSKYR att höra ; "känner du det här?".. och jag svarar alltid samma sak; vilket då?
läkaren; ja men då kör vi.

precis innan dom la bedövningen så sa dom till mig att när dom snittat mig så kommer man att höra ett obehagligt ljud (ni vet ljudet som uppstår när det sista vattnet i badkaret sugs ner, DET ljudet.)
och där kom ljudet som talade om, jag kommer snart att få se min efterlängtade son..trodde jag ja..
AJ AJ AJ AJ skriker jag, läkaren frågar snabbt vart det gör ont. jag förklarar att jag känner ett fruktansvärt tryck mellan benen och han säger snabbt; då måste vi söva dig.
kim får gå ut direkt sedan sövs jag, (dom berättar att partners kan bli oerhört aggressiva ifall någon i deras närhet blir nedsövd och dom får bevittna allt som händer, därför får dom gå ut, har tydligen någonting med försvarsmekanism och göra)
30 sekuner efter att jag sövdes var jin född och kim nästan rusade in på rummet för att få se honom.

Kl 02.06 föddes Jin Maddox Hedman Nyberg
4680g & 55cm lång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag har säkert glömt en massa viktiga/roliga saker.
men detta är vad jag kommer på just nu i stundens hetta med förlossningsjournalen som facit .

även fast förlossningen tog 28 timmar så skulle jag genomgå den igen, utan att tveka.
att bli mamma åt min lilla guldklimp är det absolut bästa jag varit med om.

 

jag kände mig obesegrad och som världens bästa mamma faktiskt.




det "värsta" med att föda barn var faktiskt att bli undersökt tycker jag, det var så fruktansvärt smärtsamt och jag grät varje gång dom skulle se hur öppen jag var.
på sluttampen grät jag stora floder, bad om "nåd" att få slippa bli undersökt och önskade att min mamma var där och höll mig i handen, så fruktansvärt ont gjorde det.

det roligaste med att föda barn var (förutom Jin) att få se hur Kim reagerade under hela förloppet samt hur oerhört nära man kommer sin partner efter en förlossning.
jag trodde aldrig att han skulle vara ett sånt bra stöd som han var, lugn och sansad under hela långa förloppet och på BB kunde jag inte önska mig någon annan vid min sida