Hittade sidan där jag fick fylla i mina gravid-cravings 

Inte så jätte udda saker kanske

Jag vet att jag suktade så mycket efter kött men när jag väl kände både lukt och smak kräktes jag. På slutet av min graviditet ville jag äta tvättmedel.. doften fick mig att börja dregla och jag luktade ofta i våra tvättmedelshink. Hade även "dille " på att äta snö..men det gjorde jag ju förstås inte. haha

I början av graviditeten åt jag ihjäl mig på makrill i tomatsås , apelsinjuice drack jag till. Så jävla gott!!!!!!

 

nu har jag tänkt komma igång med det jag trodde var det första jag skulle göra när jag kom hem från BB, min förlossningsberättelse.

lördagen den 29:e mars kl 08.30 åker jag till falu lasarett för att lämna kissprov som jag samlat ett HELT dygn samt att jag ska få ta blodtryck.
urinprovet visade +3 med protein och mitt blodtryck var högt trots mediciner, havandeskapsförgiftningen var ett faktum sedan länge men jag mådde alldeles för bra för att dom skulle bli oroliga.
jag blir iallafall inlagd där.

dom vill bevaka mig ett dygn för fler urinprover, blodprover och annat trams som jag inte har en aning om vad dom pratar om.

kl 12.15 får jag min första dos av Cytotec.
(och nu kommer vi till den lilla detaljen; folk har varnat mig i både min närhet och på alla jävla forum att detta används vid abort, men jag kan berätta för er som inte vet hur miniiiiiiiimal dos man får av detta och vilken ENORM dos som används vid en abort.)
två timmar senare får jag nästa dos, ingenting händer, inga sammandragningar ingenting.
2 timmar senare får jag ännu en dos och två timmar senare igen.
när det sedan är dags för min femte dos så "hinner" dom inte ge mig den.

klockan är ca 20.30 och jag ligger inne på mitt rum och kikar på mitt absoluta favoritprogram ; smartare än en femteklassare när jag plötsligt hör en fingerknäppning(har läst att det knäpper till när vattnet går)
eftersom jag var kissnödig gick jag upp för att gå på toa och känner hur det börjar rinna .."nää nu har jag kissat på mig" var min första tanke.
gick på toa, kissade och böt kläder men det fortsatte rinna. tänkte att jag var väl mer kissnödig..sen slutar det och efter 10 sekunder forsar det igen.
"åhfan, mitt vatten har gick just".
jag ringer på en sköterska och berättar vad som hänt och hon utbrister; NEMEN GRATTIS, då kommer bebisen snart.
medans hon städar badrummet så ligger jag i sängen och ringer kim, berättar att mitt vatten har gått och att han får komma hit med BB-väskan.
5 minuter efter att mitt vatten går börjar mina värkar, sakta men säkert. vissa värkar är så intensiva att jag andas ordentligt genom dom.
kim dyker upp på lasarettet

kl 22.30 är jag öppen 2cm och ännu rinner det fostervatten.
23.00 får jag varma kuddar i svanken för att lindra smärtan, jag älskar värme när jag har ont någonstans.

Söndagen den 30/3 kl 00.30 har jag oerhördt smärtsamma värkar och dom tillkallar en doktor som får lägga tidig epidural..
men ni ska veta att läkare är GANSKA SÅ JÄVLA UPPTAGNA på helger så det dröjer
ända till kl 02.40 innan jag får någon smärtlindring och vid det här tillfället har jag så pass ont att jag knappt är kontaktbar och när jag väl är det så går min energi åt till att
hålla humöret uppe samt positiv inställning.
när hon ska lägga epidural har jag ont och är så himla trött i kroppen,
inte nog med att hon sticker fel ett par gånger och jag blir fruktansvärt förbannad på henne att jag tänker "jag ska tamefan klappa till dig din f*tta när jag vänder mig om"
tur för henne att EDA:n kickar igång direkt, smärtan försvinner och jag blir lugn och glad.

efter att EDA:n är lagd blir jag så oerhört avslappnad att jag somnar och det är en utav dom bästa stunderna jag har sovit i hela mitt liv.
tidigt på morgonen blir jag kopplad med värkstimulerande medel, för det händer liksom ingenting med varken mig eller bebisen (Jin mår för övrigt toppen i magen)

 

 

 

kl.13.00 är jag öppen 5cm. jag jublar lite varje gång dom nämner att det har hänt lite saker med mig, att det är på G.

15.00 har jag fortfarande värkar med 10 minuters mellanrum som jag haft sedan vattnet gått, ingenting mer verkar hända med mig. så min dos med värkstimulerandedropp ska ökas med 20ml varje halvtimme.
jag testar alla möjliga ställningar , sitta , ligga ,gå , stå osv. för att kolla vilket som jag får värkarna mest under kontroll.
jag hittade tillslut den bästa ställningen, sitta på toaletten, benen brett i sär och bara ANDAS HÖGT OCH DJUPT.

17.00 - öppen 7cm YEEEEEEEEY nu är vi nära tänker jag. kom igen nu unge. nu kör vi!
jag börjar här känna enorma tryck nedåt varje gång jag får en värk och jag tänker "nu jävlar är det nära, nu har vi nog en bebis snart"
4 värkar på 10 minuter, nu måste den här sista spurten gå fort va? pfft.. tacka fan för att man inte vet i förväg hur länge en förlossning ska/kan pågå ;)

 

 

 

 

här någonstans pushar barnmorskan för att jag ska testa lustgas, vilket jag sa innan att jag ABSOLUT INTE vill ha.
men jag ger mig till slut och tänker att någonting måste jag testa för det börjar bli ohållbart.
och jag andas in lustgas och värker kommer..jag skriker rätt ut av smärta för att det gör så fruktansvärt jävla ont..det konstiga är att ÄN IDAG kommer jag ihåg just den värken, för det gjorde ont ända ner i tårna.
fruktansvärd smärta.
lustgasen fick mig att känna betydligt mer än innan och jag skrek till henne att jag absolut inte inte inte tänker andas in någon sån där skit igen.
hon lugnar ner mig och säger "men nu vet du iallafall att det inte är någonting för dig, för tänk om det varit tvärt om".
"jaja.." vet jag att jag muttrar


sen består allting av långa minutrar, utdragna sekunder känns det som och det känns som om timmarna aldrig går framåt.

kl 21.00 byter dom barnmorska , Angelica heter denna och våra vänner Sami och LisaMarie hade henne när Samuel föddes så jag blev överlycklig när hon klev in genom rummet.
henne hade jag hört så oerhört bra grejer om och hon var ett enormt bra stöd redan när hon satte sin fot i rummet (var verkligen inte missnöjd med dom andra innan)

21.20 - Öppen 10CM! catchiiiiiiiiiiing, nu blir det bebis och fyfan vad bebis det ska bli.
värkstimulerande höjs till 180ml/h . men jin ligger fortfarande jättehögt upp.

Måndagen den 31/3
00.27 fortfarande värkar 4-st/10min. och jag har fått feber sedan någon timme tillbaka.
dom höjer V-stimulerande till 200ml/h och här vet jag att jag tar min barnmorska i hand och ber för mitt liv..
jag kommer ihåg att jag tittar henne rakt i ögonen och säger "snälla, jag orkar inte mer.."
00.30 kommer mina blodprover tillbaka och jag börjar utveckla någon slags infektion i kroppen, dom tar bort värkstimulerande droppet och säger att det kommer bli snitt.
inombords jublar jag, högt och länge. både p.ga att jag snart ska få se min älskade bebis samt att värkarna avtar dramatiskt utan droppet.

Kim går in på toaletten och byter om till operationskläder, jag ligger i en säng ,redo för att få åka ner till operationssalen.

01.56 är vi inne i salen, massa människor presenterar sig men jag orkar verkligen inte bry mig om vilka som är där, en massa fruntimmer kommer jag ihåg och EN man (vad jag kommer ihåg)
det är precis som på filmer/serier. ett grönt skynke sätts upp så att man inte ska kunna se. folk överallt som pratar i läkartermer.
kim sitter bredvid mig, jag tror han höll mig i handen.. han pratade med mig hela tiden iallafall.
sen hör man meningen jag AVSKYR att höra ; "känner du det här?".. och jag svarar alltid samma sak; vilket då?
läkaren; ja men då kör vi.

precis innan dom la bedövningen så sa dom till mig att när dom snittat mig så kommer man att höra ett obehagligt ljud (ni vet ljudet som uppstår när det sista vattnet i badkaret sugs ner, DET ljudet.)
och där kom ljudet som talade om, jag kommer snart att få se min efterlängtade son..trodde jag ja..
AJ AJ AJ AJ skriker jag, läkaren frågar snabbt vart det gör ont. jag förklarar att jag känner ett fruktansvärt tryck mellan benen och han säger snabbt; då måste vi söva dig.
kim får gå ut direkt sedan sövs jag, (dom berättar att partners kan bli oerhört aggressiva ifall någon i deras närhet blir nedsövd och dom får bevittna allt som händer, därför får dom gå ut, har tydligen någonting med försvarsmekanism och göra)
30 sekuner efter att jag sövdes var jin född och kim nästan rusade in på rummet för att få se honom.

Kl 02.06 föddes Jin Maddox Hedman Nyberg
4680g & 55cm lång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag har säkert glömt en massa viktiga/roliga saker.
men detta är vad jag kommer på just nu i stundens hetta med förlossningsjournalen som facit .

även fast förlossningen tog 28 timmar så skulle jag genomgå den igen, utan att tveka.
att bli mamma åt min lilla guldklimp är det absolut bästa jag varit med om.

 

jag kände mig obesegrad och som världens bästa mamma faktiskt.




det "värsta" med att föda barn var faktiskt att bli undersökt tycker jag, det var så fruktansvärt smärtsamt och jag grät varje gång dom skulle se hur öppen jag var.
på sluttampen grät jag stora floder, bad om "nåd" att få slippa bli undersökt och önskade att min mamma var där och höll mig i handen, så fruktansvärt ont gjorde det.

det roligaste med att föda barn var (förutom Jin) att få se hur Kim reagerade under hela förloppet samt hur oerhört nära man kommer sin partner efter en förlossning.
jag trodde aldrig att han skulle vara ett sånt bra stöd som han var, lugn och sansad under hela långa förloppet och på BB kunde jag inte önska mig någon annan vid min sida

 

 

idag var det återigen dags att besöka specialistmödravården.

vi började med att koppla mig till en maskin som mäter bebisens rörelser , det var full fart där inne.

hade även sammandragningar som jag inte känner av.

blev riktigt ompyssald inne på rummet av en underbar sköterska som hette Kerstin, hon var riktigt mysig och fruktansvärt trevlig.

annars tycker jag att de flesta inom vården saknar socialskills men hon var verkligen hur go som helst.

hon är mer än välkommen in på min förlossning ^^

blodtryck togs, "lite högt" samt att dom fick mitt underbara urinprov.
fortfarande protein i urinet men ingenting dom stressar upp sig över.

 

sedan var det dags att bli stucken i armen för blodprov...

jag verkligen hatar blodprov eftersom dom är tvungen att sticka mig fler än en gång , nästa gång ska jag säga åt dom att sticka mig i händerna direkt , för det gör fasiken inte ont :P

 

sedan var det dags för ultraljud, "stor bebis" precis som alla andra gånger. ca 4000g just nu och dom räknar väl med att dom kan räkna fel på ett par hundra gram både uppåt och neråt.

det tråkiga med såna här ultraljud är ju att dom bara mäter, så man ser inte mycket av själva bebisen.

revbenen såg vi tydligt och ett runt huvud "taget uppifrån" men ingenting mer än så.

nu var bebisen fixerad tydligen, vilket han inte var tidigare.

kanske kan förklara varför jag hade så fruktansvärt ont i min stackars punani igår när jag skulle ta mig i och ur sängen.

 

eftersom mitt blodtryck är lite högt fick jag medicin utskrivet som jag ska ta morgon och kväll.

vi fick en ny tid till läkaren på lördag (av alla jävla dagar, dom tyckte att det är alldeles för lång tid att vänta till på måndag)

dom kommer vilja hålla koll på mig ofta nu då det verkar som att havandeskapsförgiftning är och knackar på dörren.

men jag tycker bebisen kan få komma ut istället.

får se ifall hon ska mäta min livmodertapp på lördag också. spännande.

 

nu tänker jag bädda ner mig i soffan med katten igen, VILA är ordet som varenda läkare verkar kunna när man är höggravid, det gillar jag.

så vi ska vila lite och titta på skilda världar :)

 

 

 - Nu är jag verkligen klar med den här graviditeten känner jag.

min kropp värker som aldrig förr och jag känner att mitt förtroende för min egna barnmorska är som bortblåst.

 

jag hade tid hos min barnmorska 09.30 i morse, stick i fingret, mäta magen och lyssna på hjärtljudet (det gamla vanliga) som vi brukar göra.

stick i fingret gick finfint, samma sak med blodtrycket (fina värden) lyssna på bebisens hjärta var också jättefint och jättebra, men när det kom till att mäta magen fick hon en chock.

"herregud det kan inte stämma, jag måste hämta min kollega"
hon hämtade sin kollega som också mätte magen och säger; ja, en stor bebis bor nog här inne.

då fyller jag i att vi varit hos specialistmödravården 2 ggr och att dom berättat att det faktiskt bor en stor bebis där inne, att allting är normalt bara det att bebisen är stor. Kollegan ler och lämnar sedan rummet.

men min egna barnmorska blir hysterisk.."jag måste genast kontakta specialistmödravården så du får komma dit genast, det här kan inte stämma"
jag; men jag var där förra veckan
bm: du ska dit idag, genast.

 

sedan ställer hon århundradets vidrigaste fråga, jag hade god lust att resa mig upp och klappa till kärringen (ursäkta språket)

1. vi lyssnade precis på hjärtat som slog starkt som en oxe

2.hon såg själv magen hoppa till flera gånger , att bebisen sträckte på sig osv.

 

iallafall så åkte jag därifrån förbannad och ledsen, fick en tid till specialistmödravården 12.30.

på falu lasarett fick jag börja med att göra ultraljud igen, kolla hur "stor" bebisen var.

ja stor bebis, thats it. inget mer med det sa tanten som gjorde ultraljudet.

sedan fick jag träffa en läkare (en kvinna dessutom) samt hennes praktikant:)

urgullig tjej och kille som var väldigt trevliga.

där fick jag höra en nyhet.. "vi ser här i din journal att ja ditt blodtryck har ju eskalerat så vi vill hålla koll"..

ursäkta, mitt blodtryck är högt? i morse var det perfekt enligt min barnmorska..sitter hon seriöst och ljuger för mig nu eller vad är det frågan om? för jag har inte gjort några andra blodtryck..

 

 

pratade vidare med läkaren som vill att jag ska komma tillbaka den 20:e .

Vi pratade även om att det vore bäst om bebisen tittar ut tidigare (av sig själv) för man kan inte låta bebisen växa till hur stor storlek som helst.

men hon var så lugn och sansad, jag kände mig bekväm med henne.

vi pratade lite snabbt om kejsarsnitt (ifall det skulle behövas)

Vi alla var iallafall överrens om att en igångsättning ville vi helst slippa eftersom det är fejkade värkar och en stor bebis behöver riktiga rejäla värkar ;)

 

nä , den läkaren tyckte jag var helt fantastisk. skulle verkligen vilja träffa henne igen. hoppas på att jag har sån tur.

efter att ha pratat med läkaren kom en sköterska och hämtade mig, dags att lämna ett par rör blod.

så efter det fick  jag äntligen åka hem.

men tror ni att jag får tag på henne? Nej..så jag får helt enkelt hänga på dörren när dom öppnar

 

 

 

 

jag har säkert glömt hälften utav vad som hände, jag är alldeles för trött för att överhuvutaget orka tänka, just nu vill jag bara vara ifred.

 

nu har jag äntligen kommit hem från falu lasarett.

var dags för ännu ett ultraljud på knodden, det efterlängtade ultraljudet att se hur mycket han växer .

jag har så oerhört svårt för "känslokalla" människor, stramisar eller kalla dom vad ni vill.

borde vara lag på att man som läkare måste vara varm och go, gärna en bull-mormor!

 

iallafall så fick jag samma tant som sist vi var in när bebisen inte rörde på sig, tänkte att hon säkert drar på charmen nu när min egna mamma var med.

lite trevligare var hon.

mamma lyckades även hålla tillbaka tårarna eftersom jag hotade med att hon får gå ut ifall hon börjar böla :P

 

hon uppskattar att han väger ca 3200g just NU och då har vi ändå 6 veckor kvar till BF.

och väljer bebisen att stanna kvar i magen så får vi räkna med att han kommer väga ca 4700g vid födsel.

och då utbrister min mamma; äh det är väl ingenting.. emmas morfar vägde 6 kilo när han föddes..

 

SEX KILO, är hon galen? det var lite info som jag inte hade en aning om.

damen som gjorde ultraljudet var dock inte orolig eller någonting sånt men att jag ska komma tillbaka till dom när april närmar sig ifall han inte har tittat ut tidigare. :) hon önskade oss all lycka till och att stora bebisar inte är ovanligt eller mer skrämmande än andra bebisar.

vissa barn är bara naturligt stora medans andra är små.

 

 

när vi var påvär därifrån så slog det mig, tänk ifall vi får en stor unge så har vi knappt kläder som passar? -.- det skulle inte föråvna mig ett dugg ifall vi får en monsterunge som redan vuxit ur alla plagg vi köpt och får därför bo i nån enstaka ärvd pyjamas :P

 

 

 

när man är gravid så hänger man på diverse forum / läser diverse bloggar angående allt vad "mammalivet" har att erbjuda.

ett hett ämne är ALLTID amning, det kan provocera fram det största idioterna i världshistorien har jag märkt.

just nu är jag in på bloggerskan Dessies blogg säkert 10 ggr per dag för att se outfits / läsa om hennes nya liv som nybliven mamma.

 

idag skrev hon ett inlägg som heter ; Jag Vill Sluta Amma

jag gillade det inlägget, hon beskriver hur det är att ha "för mycket mjölk" medans det flesta tror istället att dom har för lite.

vilket pris är man värd att betala för att amma och när ska man sänka garden för att tillåta sig själv att ge sitt barn ersättning?

 

jag blir jättelätt provocerad av amnings-snack eftersom jag själv inte vet hur mina bröst kommer att ställa sig till min knodd om ett par månader när jag själv sitter där med pattarna framme i vädret och antingen försöker få honom att äta eller försöker att ge fan i att dränka bebisen i all mjölk.

 

amning för mig är viktigt och jag önskar att det kommer gå så smärtfritt som möjligt, åtminstonde att jag känner peppen från mig själv att ; det här klarar jag, kom igen nu.

att jag hittar lite styrka från mig själv samt att min sambo peppar mig på ett bra sätt.

bröstmjölk är en jävligt bra grej om man ska tänka ekonomiskt.

man behöver nästan aldrig hålla på med flaskor osv.

ersättning är fruktansvärt dyrt och alla vet ju hur ofta bebisar kan äta.

 

om det är så att amningen kommer att fungera för mig så som jag vill så kan jag säga att bröstpumpen kommer förbli min bästa vän.

att få se kim sitta och mata bebisen är någonting jag verkligen ser fram emot, någonting jag längtar efter,

för det är lika mycket hans bebis som det är min och jag vill också kunna sitta bredvid och bara beundra synen av honom som pappa , med sin lilla son i famnen.

är det så att bebisen blir alldeles för "tuttförvirrad" så åker flaskan bort direkt, men då har jag åtminstnde gett det en chans.
men jag hoppas innerligt att jag ska få en lyckad amning samt att jag och pumpen ska bli BFF´s.

 

 

 

hon ville ha dit mig redan idag för att fylla i ett papper, förstod inte riktigt vad det var men min partner fick absolut inte närvara.

iallafall efter att ha frågat runt så var det om våldsamma förhållanden.

 

jag fyllde i mitt papper om hur jag har mått under graviditeten och mitt svar var varken bu eller bä.

sa även till henne att jag vill göra om testet varje gång jag är där vilket hon tyckte var jättebra.

vi gick igenom alla svaren, jag förklarade att jag förtränger hur jag mår när jag har en bra dag (som idag)

har varit så oerhört glad idag, allting har varit toppen, jag har skrattat en massa och pyret har sparkat.

små saker har gjort mig glad helt enkelt.

hon tyckte att mitt beslut var väldigt moget eftersom folk som tidigare levt med depression utan att "tagit hand om det" oftast fortfarande lever i en glad bubbla som ingen får spräcka.

 

jag förklarade även att jag inte själv förstår hur ledsen jag faktiskt kan vara när jag väl är glad, att när jag är glad så minns jag faktiskt inte hur dåligt jag har mått för ett tag sedan.

 

sedan sa hon att det bara var att ringa ifall jag mådde dåligt, eller hade några andra frågor / synpunkter.

känns toppen att hon tar "mitt problem" på så stort allvar.

men mest stolt är jag nog över mig själv som faktiskt vågat yttra mig om hur jag faktiskt har mått / mår eller min oro för hur jag kommer att må i framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag fortsätta kika efter barnvagnar och lite kläder. :)

 

 - igår var jag så trött att jag hade svårt att hålla ögonen öppna, men jag vet att klockan hade passerat 12 innan jag faktiskt somnade.

och när vaknade jag i morse? strax efter kl fem vaknade jag..tvärpigg och kissnödig.

jag har alltid trott att dessa "kissattacker" varit en typisk graviditetsmyt men icke sa nicke.

jag var upp två gånger i natt för att kissa och sedan krypa ner och försöka somna om.

min sambo hade också väldigt svårt att sova i natt så vi höll varandra sällskap innan vi tillslut somnade om igen och jag vaknade för ca 45 minuter sedan.

 

nu ska jag vräka i mig frukost eftersom det är den enda tiden på dygnet jag faktiskt är riktigt hungrig.

hoppas ni alla får en underbar dag :)

Jag har inte riktigt förstått att jag faktiskt ska bli mamma, att lilla JAG ska få bli mamma.

Kan inte ens förstå att jag snart har vetat om det i en vecka.

 

Stundtals så är det allt jag tänker på, vagn, skötbord, baby bodys, bröstpumpar, ja allt sånt där som en förälder "borde införskaffa sig".

Andra sekunden är jag påväg för att ta en cigarett.

Jag har varit rökfri sedan i söndags..?.. måndags?.. dagarna excisterar inte längre för mig men iallafall så har jag slutat röka.

Det har jag alltid varit stenhård med, att den dagen jag blir gravid så är det färdigrökt.

 

Jag är ännu väldigt tidig i min graviditet, vecka 6 (5+1) därför har vi gått ut till dom närmsta bara samt att jag håller mig "anonym" ett tag till.

 

jag har massor av funderingar kring graviditeter , eftersom alla är så olika så mina dagar består mest av googlingar och forums sökningar.

jag vill veta precis allt som går att veta om en graviditet, allt om förlossingar, allt om första tiden hemma.

kommer vara så överdrivet påläst efter ett tag att jag nog kommer lessna men då får jag trösta mig med att jag kan börja köpa kläder och dylikt.